Resan till Aralsjön på hösten 2025

Tåget skakar och bullrar, det kör med god fart västerut. Vi lämnade Kazakstans stora metropol, Almaty, klockan fem i nio i går kväll. Det finns mycket tid att titta ut genom kupéns fönster, vi skulle komma fram först sent på kvällen. Därute finns den svagt kuperade slätten med gröna och grå buskar, mellan buskar sand, mycket sand. En tid ser vi en bergskedja i söder innan slätten åter omringar oss. Några byar dyker upp, större träd växer bara där, runt husen. Snart får vi sikte på hästar, som är fria, liksom kor här och där, även två åsnor vid ett hus. Det tar någon timme före vi åker förbi en stor, mäktig kamel och snart kommer till synes flera kameler – kameler med en puckel, det vill säga, dromedarer. Även de är fria. I en hjord står till och med två vita kameler. Tåget kör framåt och andra djur försvinner, kvar finns hästar och kameler. Slätten är inte öde, här bor man i byar med moskéer och begravningsplatser, men mellan de bebodda platserna finns bara sand och små gröna buskar. Vi har kommit halva vägen på vår resa, då en stor solenergipark dyker upp, ett av få tecken på grönt tänkande i landets energipolitik. Nu närmar sig tåget den regionala huvudstaden, Qysylorda. Aralsjön hör till denna region, men dit återstår ännu fem timmars tågresa. Längre bort ser vi skogen, den växer bredvid Syr Darja, floden som transporterar vatten från bergen till Qysylorda och genom staden vidare till Aralsjöns norra del. Nära spåret ligger två tjocka rör, de måste vara oljeledningar. Qysylorda är en ganska stor stad, men där stannar vi inte. Aral eller på ryska Aralsk är staden vi skall besöka, staden som hade hamnen vid Aralsjön – hamnen fanns för fyrtio år sedan, men inte längre. Vi reser till Aralsk för att se, hur åtgärder som vidtagits att motverka Aralsjöns försvinnande har påverkat lokalbefolkningen.

Aralsjön försvinner

Aralsjön började må illa redan på 1960-talet. Sovjetunion hade kronisk brist på mat som försökts lösas med massiva nyodlingar i Centralasien. Stalin tvingade nomader att överge sin livsstil och flytta till kollektiva jordbruksenheter. Redan på 1800-talet hade bomull odlats i området och det fortsatte under sovjettiden, inte minst för att bomull var en utmärkt exportprodukt, ”det vita guldet” kallades det. Under Nikita Chrusjtjovs ledarskap lanserades 1954 ”Virgin Land Program”. Det fick sin början i Kazakstan, där tiotals miljoner hektar ny mark togs i bruk för spannmålsodling. Följande Sovietledare, Leonid Brezjnev, mobiliserade programmet ”Non-black Earth Agriculture” och uppmanade uzbeker att odla bomull. Så blev det, Uzbekistans bomullsodlingar ökade mellan åren 1940 och 1971 från 0,9 till 1,7 miljoner hektar (Nakhoz 1989 och 1991). Det var viktigt för Sovjetekonomin, att utveckla jordbruk i Kazakstan och Uzbekistan, men det lyckades inte så bra. Under ensidig bomullsodling minskade naturlig gödsling som boskapen hade erbjudit och markens fertilitet försämrades. Då man tog i bruk konstgödsel och växtskyddsämnen sköljdes en stor del av kemikalier bort och förorenade marken, floder och grundvatten. Vattnets salthalt höjdes och det gjorde bevattningen ineffektiv. Stora mängder vatten behövdes och det togs från två stora floder, den ena, Syr Darja flyter till Aralsjöns norra del genom Kazakstan och den andra, Amu Darja, till den södra delen av Aralsjön genom Uzbekistan.

Det kan tyckas underligt att den socialistiska planekonomin inte reagerade på problem som var helt synliga. På 60-talet sjönk vattennivån i Aralsjön redan klart (1,76 m från 1960 till 1967) och fiskfångsten minskade med 50 % (se Gerner och Lundgren 1978, 65). Sovjetforskare hade även räknat ut, att ökande bomullsproduktion betyder att vattnet i floder inte räcker till Aralsjön utan allt kommer att användas till konstbevattning. Men det fanns uppfattningen att det kan vara bara fördelaktigt att låta sjön torka ut: ”Jag är övertygad om att Aralsjöns försvinnande inte på något sätt kommer att påverka områdets ekologi”, konstaterade A. Babajev, direktör vid ett ökeninstitut i Turkmenistan. Men det fanns även sådana som fruktade, att uttorkningen skulle medföra ofördelaktiga klimatförändringar, sjunkande grundvattennivå, ökad vinderosion och salinisering av omgivningen. (ibid.) Som vi nu vet, precis det här har ju hänt. Till exempel Världsbankens forskare har kalkylerat att konstbevattning tog 90 % från vattenföringen till Aralsjön (Tarr och Trushin 2004, 1-2). Och vår turistguide hade som barn sett, hur bara lite vatten fanns kvar i hamnbassäng vid Aralsk stad på 1980-talet, och även det var smutsigt och luktade illa. En lokal musiker berättar för oss om hemska hälsoeffekter från sandstormar, som uppstått då sjön torkat bort.

Då man såg vad som höll på att hända, borde ledarna ha beslutat att minska bomullsproduktionen drastiskt – men det var svårt, då systemet var byggt på den. I stället höjdes röster för att de sibiriska floderna måste vändas. ”Man måste helt enkelt betvinga naturen, söka ändra dess förutsättningar då den inte varit planerarna till lags. Enligt den principen hade det sovjetiska systemet levt sedan Stalin kom till makten.” (Sätre 1994, 622). Men det hann man inte göra, tiden var slut för sovjetsystemet. På 1990-talet var sjön borta, Aralsjön som hade kallats hav, hade nu delats in i mindre sjöar, vilkas yta bara var en tiondedel av den tidigare. I stället för böljande sjö hade en ny öken vuxit fram, Aralkumöken, med sand och salt samt med odlingarnas kemikalier liggande på markytan. Och verkligen, det blåser ofta hårt i Aralkum och då flyger allt detta omkring och orsaker hälsoproblem. Men nu finns inte mera planekonomin, ingen femårsplan kunde försöka att korrigera utvecklingens riktning, nu är både Kazakstan och Uzbekistan självständiga stater.

Invånarna i hamnstaden Aralsk fick notera, hur distansen till sjön växte till 100 kilometer. Dessutom hade vattnet blivit salthaltigt och fisken försvunnit. Fiskare och fiskeindustrins arbetare fick flytta till andra trakter eller försöka hitta och klara sig med ett nytt yrke. Många gav upp helt och hållet, livet hade tappat betydelsen för dem. Under vårt besök fick vi se vad som fanns kvar trettio år senare: på kajen står två stora, rostiga lyftkranar. Ihopkopplad med Aralsjömuseet ligger ett stort, renoverat och målat fiskefartyg där man kan föreställa sig, hur det var att arbeta som fiskare. Även några mindre fiskebåtar ligger intill. Längre bort på forna havsbotten ruttnar flera små roddbåtar på saltmadrassen. Hamnområdet liknar ett nutida konstmuseum, men det är det inte, det är ett minnesmärke över en av de största ekologiska katastroferna under människohistorien.

Dammen byggs

Femton år efter systemskiftet byggdes Kok-Aral dammen, som räddade den så kallade Lilla Aralsjön, den norra ändan. Dammen är tolv kilometer lång och byggdes med Världsbankens stöd. Därmed höjdes vattennivån flera meter, så att djupet kunde nå 44 meter. Nu började fiskbeståndet återhämta sig. Sjön närmade sig staden, men distansen är tills vidare över 30 kilometer. Fiskerihushållning har åter vuxit till en betydelsefull verksamhet. Vilken roll fick den lokala befolkningen i fiskeindustrin, kan man fråga sig. Det finns många öppna frågor, men vi fick veta, att fiskebyar finns kvar runt sjön och att några fiskare kombinerar kamelskötsel med småskaligt fiskande. Hursomhelst ser framtiden inte lika dyster ut som tidigare.

Det finns många planer och pågående åtgärder. Det finns planer på att bygga en andra damm, för att återföra vatten närmare staden Aralsk, frågan är närmast om vatten räcker till två dammar, då vattennivån i den befintliga dammen varierar bekymmersamt; både i Uzbekistan och i Kazakstan pågår åtgärder att spara vatten. Till exempel förbättrar Uzbekistan vattenkanaler genom att täcka deras botten med betong. (Libert 2024, 19); Ett annat initiativ i båda länderna är att plantera skog. Uzbekistans mål är att plantera träd på Aralsjöns torra botten och ytterligare att återkalla till livet ekosystemet i Amu Darja flodens delta. (Libert 2024.) Kazakstan vill plantera skog i Aralkumöken (Venkina 2024).

Aralsk 2025

Staden Aralsk har över 30 000 invånare (se tabell). Befolkningen minskade under 1980 – 2000, vilket berättar om de svårigheter, som människor upplevde under tiden då sjön försvann från deras närhet. Efter 2010 har befolkningsmängden igen börjat öka.

Tabell. Invånare i Aralsk, 1979-2023
1979	32 100
1989	30 100
1999	30 300
2009	30 000
2021	36 000
2023	37 000

Vi har bokat rum på hotellet i stadens centrum. Hotellet är nytt och bekvämt: personalen är trevlig, frukost finns, på fjärde våningen rinner vatten från duschen nog lite för sparsamt men annars är allt bra. På morgonen blir vi mottagna av stadens turistguide, som pratar flytande engelska, och en hemlighetsfull man, som inte säger någonting annat än att han lovar ordna ett möte mellan oss och stadens administration. Båda två kommer att resa runt i staden med oss under de två första dagarna. Turistguiden vet att vi vill träffa kvinnoföretagare och har planerat program som passar nog för oss. Mannen lyckas inte i sin uppgift; administrationen är så upptagen – säger han – att de inte hinner ta emot oss.

Staden är som vilken liten stad som helst, bilvägarna är asfalterade även om de flesta trottoarerna har lämnats utan asfalt. Under de första två dagarna besöker vi två konditorier och en syateljé. Ateljén säljer kläder till vardag och fest, där är stor sal med symaskiner för cirka 20 kvinnliga arbetare. Bägge konditorerna är unga mammor med fyra barn och har lärt sig sin bakningskonst hemma som barn. Vi upplever den starka motivationen och optimismen i deras prat. Det går inte att jämföra dagens läge i staden med den som rådde för fem år sedan, säger de båda. Det är bättre nu.

En organisation, som vi besöker, jobbar för småföretagare på landsbygden. Den hjälper företagare vid behov och försöker att hitta nya projekt som kunde stödja utvecklingen. En aktuell idé är att bearbeta kamelmjölk. I hela Kazakstan finns hittills bara ett mejeri som är specialiserat på kamelmjölk. Det ligger i Almaty, men gott om kameler lever ju runt Aralsjön. Kameler är privat ägda, de vandrar utan herde fritt omkring sökande efter mat, tills de behöver återvända hem efter några dagar då deras reserver i puckeln börjar ta slut.

Flundra som räddning

Under andra dagen har vi träff med en pensionerad kvinna i Geoparkens kontor. Det blir mycket intressant, då hon berättar om samarbetet de haft med danskar innan dammen byggdes. Danska utrikesministeriets organisation för utveckling, DANIDA gav i mitten av 1990-talet stöd till projektet from Kattegat to the Aral Sea, med syftet att hjälpa Kazakstans fiskare, då sjöns salthalt ökade och fisken försvann. En idé var att fiska flundra, som ju är en havsfisk, och trivs bättre i saltvatten än andra fiskarter. Flundran hade flyttats till sjön från Azovska havet redan under Sovjettiden. Problemet var att det inte gick att fånga flundror med fisknät eller andra vanliga metoder – en platt fisk kan klara sig då den ligger nära sjöns botten. Hopplösheten var redan djup i den tidens fiskebyar, det hade gått flera år och utrustningen var dålig, många hade även förlorat sin hälsa. Ändå lyckades danskarna att övertyga några fiskare att försöka och så började projektet. Tack vare danskarna lärde sig Aralsjöns fiskare att fånga flundror medan annan fisk försvann från sjön. Kvinnan som berättade den här historien hade själv varit frivillig i projektet och till och med besökt Danmark. Efteråt hade hon skaffat utbildning och jobbat inom fiskförädling fram till pensionen.

Positiva tecken, svåra utmaningar

Vi såg många positiva saker som har hänt under de senaste åren. Ett helt nytt kulturhus har byggts, där finns etnologiska museet och biblioteket. En ny järnvägsstation är under arbete. Ett intressant litet Aralsjömuseum ligger vid hotellet i den forna hamnen och bjuder information om Aralsjön och fiskeriet, bland annat genom att visa gamla filmer från Sovjettiden. Helt ny är även ”Aral Geopark”, som grundades på våren 2025. Parken håller på att bli medlem i UNESCOs Geopark-nätverk. Vårt besök började och slutade i Geoparkens lokal, som ligger vid Aralsjömuseet. Geoparken har i sin lokal ett mötesrum och ett större informationsrum, i vilket lokala hantverksprodukter finns till salu: sandaler, kameltvål, leksaker, med mera. Geoparken syftar till att sprida information om Aralsjöområdet till lokala befolkningen och turister. Den stödjer turismen i området genom att planera åtgärder att förbättra möjligheter att besöka Aralsjön och fiskebyar runt den. Vägarna är tidvis mycket dåliga och kommersiell service fattas. Ändå har turismen en tilltagande betydelse i området, inte minst för att utländska turister vill se ”sjön som har försvunnit”. Några kör tusentals kilometer med sin bil för att komma till Aralsk med sin egen bil och vill fortsätta till sjöns strand, trots alla krångligheter.

Det finns en annan aktivitet, som även den är mycket viktig för invånarna i Aralområdet, nämligen att plantera skog. Skogen är en viktig faktor som bromsar vinden och lindrar sandstormar. Skogen kan även minska klimatets uppvärmning, den stimulerar fuktighet och regn, kort sagt förbättrar invånarnas livskvalitet och hälsa. Då vatten försvann, dog också skogen runt sjön och på flodens deltaområden. Därför har flera projekt lanserats för att få träden att växa igen i Karalkumöken: the Aral Sea Environmental Restoration Project, OASIS är ett exempel (Venkina 2024). Förväntningarna på skogsplanteringen är höga and saxaul-träd har tänkts att vara en bra lösning. Tyvärr har resultatet av planteringar inte alltid varit så lovande. The Times of Central Asia rapporterar 26.11.2025 om många misslyckanden och få lovande experiment. Nämnda orsaker i en forskning var jordmånens kvalitet, brister i bevattningen under första åren, jordens höga salthalt, monokultur, men ofta även vanskötsel (mismanagement). Bland misslyckanden verkar ha varit det ovan nämnda OASIS projektet. Projekten hade stöd från USAID, den amerikanska utvecklingsfonden. Syftet var att plantera 500 ha, men projektet förlorade finansieringen 2025 efter amerikanska regeringsskiftet. Vi fick nog höra, att det finns andra finansiärer, så att arbetet med planteringar kan fortsätta. Framtiden visar vad händer.

---

Den sista dagen får vi klara oss utan sällskap. Då går vi till den nya parken, som hade byggts på havsbotten vid hamnen. Där firar man 100 års jubileum av den första fiskindustriella enheten. Vi träffar kvinnor, som säljer fiskprodukter, flickor i nationaldräkt, musiker som en efter annan klättrar upp på musikestraden och sjunger för oss andra. Alla är glada och jättevänliga och vill ta bild tillsammans med oss. Och, runt oss springer små pojkar som ler och ropar ”hello”. Ingen frågar vilka vi är och varför vi är här – kanske de vet, det här är ju en liten stad. På kvällen i hotellet packar vi resväskorna färdigt, för tåget avgår tidigt på morgonen. Den följande dagen får vi sitta i tåget och titta på steppen så länge den ljusa tiden fortsätter.

Vad har vi lärt oss från hamnstaden utan sjön? Det finns många positiva tecken om utvecklingen i staden Aralsk. Betongdammen blev färdig 2005 och ser ut att ge förtroende för framtiden. Fiskeriet är igen på gång, men också andra industrier: man bygger mycket i staden, startar småföretag, har några hotell för turister och god mat i överraskande många restauranger, kulturen såg vi under sista dagens 100-årsfest. Bekymmer om hälsa är djup, men många vill bo kvar här, några har även flyttat tillbaka efter att ha försökt anpassa sig till främmande orter eller storstäder. För att lösa Aralsjöns problem behövs ändå nya åtgärder, och tecken finns på att landets ledare vill gå vidare. Nyheter rapporterar om några gröna åtgärder och om internationellt samarbete med grannländer. Det finns nya avtal mellan Uzbekistan och Kazakstan, och stöd har man fått bland annat från Världsbanken och andra internationella institut. Kazakstan har tagit aktiv roll i samarbetet mellan länderna i Aralsjöns flodområde, de har nyligen träffat en färsk överenskommelse om att reglera vatten- och elhandeln mellan varandra. Både Kazakstan och Uzbekistan har påbörjat åtgärder att minska förlust av vatten under jordbruksproduktionen (Libert 2025). En annan viktig faktor är att civila samhället är aktivt i sådana här frågor. Det ovannämnda dansk-kazakiska projektet visade att det är möjligt och nämnde i sin rapportering att kvinnorna hade viktig roll i projektet.

Samtidigt kan man se att utmaningarna är stora. Att spara vatten i jordbruket kan kräva byte av produktionsriktning bort från en del bomullsproduktion. Allt borde planeras tänkande på möjligheter att spara vatten! För det andra har skogförplanteringen i Aralkumöken visat sig vara svårare i praktiken än i teorin (Madec 2025). Och sist och störst utmaning är glaciärernas förmåga att bjuda vatten till floderna Syr Darja och Amu Darja. Det här är en global utmaning, en viktig del i ansträngningarna att begränsa klimatuppvärmningen.

---

En kort resa lämnar mycket öppet. Vad gör lokala fiskare idag? Har de fått rätten att fiska i den nyfyllda Lilla Aralsjön? Är det ens möjligt att försörja en familj med den gamla metoden, att kombinera fiske och kamelskötsel? Kan man bygga den planerade andra dammen för att fylla hamnbassängen? Hur snabbt sinar vatten från bergens glaciärer?