om aralsjön

Från sjö till öken på 50 år

Aralsjöns uttorkning är ett monumentalt dråpslag mot naturen, orsakat av människan och en rovdrift av begränsade vattenresurser i Centralasien.

Aralsjön ligger i västra Centralasien, mellan Kazakstan och Uzbekistan och har en lång historia. Den var fram till 1960-talet en av de största insjöarna på vår planet. För 60 år sedan var Aralsjön den fjärde största insjön på jorden, 12 gånger så stor som Vänern. Sedan dess har mer än 75% av sjöns yta och 90% av dess vatten försvunnit och lämnat kvar mil efter mil av uttorkad, saltbemängd sjöbotten. Det beror på att en storskalig bomullsodling med enorma bevattningsanläggningar tvingades fram för att Sovjetunionen skulle bli självförsörjande på bomull. Vattnet togs från de två floder som rinner ut i Aralsjön, där ursprungligen 1/3 av vattnet kom från floden Syr Darya och 2/3 från Amu Darya. Genom systematisk avledning av flodernas vatten till ytterst ineffektiva bevattningsanläggningar förlorade Aralsjön nästan hela sin vattentillförsel. Detta ledde till att Aralsjön snabbt torkade ut.

Idag är sjön uppdelad i flera mindre sjöar. Endast den nordligaste ”Norra Aralsjön” får nu en stabil tillrinning av vatten och kan åter producera fisk. De övriga sjöarna har en så hög salthalt att de inte kan innehålla något liv.

Många av oss har sett de märkliga och skrämmande bilderna av stora fiskebåtar som strandat och blivit kvar i en väldig sandöken. De mänskliga tragedier som följer i katastrofens spår har inte visats lika tydligt. Arbetslöshet, fattigdom och sjukdom tog över i de forna blomstrande kustlandskapen. Stora mängder av intorkat salt, gödnings- och bekämpningsmedel som ansamlats under flera årtionden sprids idag med vinden och har på så sätt förgiftat marken, luften och grundvattnet. Fisket har försvunnit, fabriker har lagts ner, skolorna och sjukvården har utarmats. I viss mån har länderna investerat i regionen så att förhållandena förbättrats, men situationen har också lett till migration till andra områden.

Vi vet ännu inte hela vidden av skadorna på ekosystemen eller vilka effekter de haft på livsmedel, dricksvatten och utbredningen av sjukdomar, som följer i fattigdomens och miljöförstöringens spår. Kvinnor och barn drabbades hårdast. Barnadödligheten tillhörde den högsta i hela forna Sovjetunionen. Anemi är också vanligt hos barn och gravida kvinnor och därför är förlossningarna ofta komplicerade. Antibiotika-resistent tuberkulos är ett problem och Läkare utan gränser har flera kliniker i regionen.

Stabiliseringen av Norra Aralsjön är ett viktigt mål för Kazakstan och man planerar att höja vattennivån med ytterligare fördämningar. I området är förstås dessa ungefär 10% av den tidigare vattenytan mycket viktig: Viktig för miljön, lokal tillgång till vatten och för den lokala fiskindustrin.

Sand och dammstormarna från den torra sjöbottnen är kanske den fråga som rör Aralsjön som mest är i fokus i regionen. Kazakstan och Uzbekistan driver projekt för att plantera buskar och träd i det som nu är en öken. En svår uppgift, men prioriterat då det gäller att minska de besvärliga saltbemängda stormarna som kan nå mycket långt.

I Kazakstan och Uzbekistan, som ligger nedströms, är man oroliga för tillgången på vatten i framtiden. Uzbekistan räknar med att ha 10% mindre vatten tillgängligt år 2030. Klimatförändringarna och vattenanvändningen i Afghanistan är huvudorsaker. I Kazakstan hävdar man att så mycket som 580,000 ha (av ca 1.9 miljoner ha) nu tillämpar en bevattningsteknologi som sparar vatten. Motsvarande areal i Uzbekistan är enligt media 1.4 miljoner ha (av totalt 4.2 miljoner ha). Odlingen av ris som kräver mycket vatten regleras. Det är också viktigt att kanalerna får beläggning av betong så att inte vattnet försvinner på vägen. Men det sparade vattnet tycks enligt planerna främst komma att användas till ny bevattning.

Det framtida klimatet är en avgörande faktor för tillgången och behovet av vatten. Det är tydligt att det har blivit varmare. Det är svårare att förutse framtida nederbördsnivåer men en ökad risk för extremväder som torka men också översvämningar kan komma att hota livsmedelsproduktionen.

Regeringarna och internationella projekt har lett till vissa framsteg när det gäller de negativa sociala och hälsoeffekterna. Sjukvårdsprogram och kliniker har etablerats, liksom program för att minska spridningen av sjukdomar i drabbade områden. Vattenreningsprojekt och distribution av flaskvatten har genomförts i de mest förorenade områdena. Stöd till lokalsamhällen för att skapa nya arbetstillfällen och utbildningsprogram bedrivs. FN, Världsbanken, EU och bilaterala samarbeten har gett ekonomiskt stöd till regionen för social utveckling, samt för att stärka barns och kvinnors rättigheter.

Men det är fortfarande så att ”miljöflyktingar” lämnar det område som tidigare låg närmast Aralsjön.

Aralsjöns uttorkning är en av vår tids bittraste dråpslag mot naturen, orsakat av människan själv. Den visar svidande tydligt konsekvenserna av att kortsiktigt försöka exploatera naturen. De beslut som ledde till katastrofen behöver ersättas av beslut som ger tillbaka Aralsjöområdets invånare deras hälsa och möjligheter att åter försörja sig av de en gång så produktiva ekosystemen.