Tärningen är kastad i Samarkand
Bo Libert, april 2025

Flera stormakter uppvaktar länderna i Centralasien i hopp om ett djupare samarbete. Nu senast hölls ett högnivå-möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på plats.

I mitt tidigare arbete på FN har jag i möjligaste mån försökt undvika stora konferenser där målet är att lösa de globala frågorna. Mitt arbete och intresse var inriktat på mer lokala problem. Men i förra veckan deltog jag i en klimatkonferens i Samarkand som organiserades av den uzbekiska regeringen.

Alla fem presidenter från de centralasiatiska ”stan”-länderna deltog liksom EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, så det var minst sagt ett möte på högsta nivå.

Att presidenterna sitter vid samma podium för att diskutera klimatet är inte förvånande. Centralasien har drabbats hårt. Klimatförändringarna har lett till att människor tvingats flytta och bli vad vi kallar klimatflyktingar. Temperaturer på närmare 40 grader kan noteras redan i månadsskiftet mars-april och under sommaren är det inte ovanligt med 45-50 grader. Jordbruket är beroende av bevattning, och tillgången på vatten minskar.

Länderna står betydligt närmare varandra politiskt nu än tidigare. På 2010-talet hade Tadzjikistan och Uzbekistan svårt att föra en dialog, och bara för ett par år sedan var Kirgizistan och Tadzjikistan i krig med varandra.

Det var skönt att befinna sig i en miljö där de politiska ledarna vill samarbeta – som en kontrast till vad som händer i resten av världen. USA och Ryssland deltog inte i konferensen, och var väl inte heller välkomna. De ändrade geopolitiska förutsättningarna är tydliga.

Att man lyckats samla dessa potentater beror på ett EU-CA (Centralasien) toppmöte som ägde rum dagen innan konferensen. Vikten av klimatarbete är något som regionerna är överens om och EU har betydande projekt i regionen inriktade på klimatanpassning, främst i vattensektorn. Det är också viktigt för EU att få Turkmenistan att minska sina stora metanutsläpp.

Intresset från Europa går dock utöver vatten och miljö. EU är angeläget om att få tillgång till kritiska metaller, som volfram och mangan. Transportkorridorer från Centralasien till Europa som inte passerar Ryssland är också viktiga, liksom att se till att Afghanistan inte utvecklas till ett hot mot andra länder. Det finns förstås grundläggande politiska värderingar i EU som inte delas av de autokratiska regimerna i Centralasien, men dessa meningsskiljaktigheter kom inte upp till ytan i Samarkand.

Uzbekistan har gjort framsteg när det gäller det bevattnade jordbruket. Stora investeringar görs för att använda vattnet bättre. Det är knappast ett mål att fylla Aralsjön igen. Men länderna nedströms –Kazakstan och Uzbekistan - är mycket medvetna om det kritiska läget för deras bönder och matproduktionen i framtiden, med förväntade minskande vattenflöden. I de gamla och slitna sovjetiska kanalerna försvinner så mycket som hälften av vattnet innan det kommer fram till fälten. Uzbekistan säger sig nu spara 8 km3 vatten per år – drygt 10 % - jämfört med åren 2010-2020. Investeringar i bättre kanaler och effektivare bevattningssystem ger resultat men mycket återstår att göra.

Två andra ”gröna” policy-inriktningar som man talar mycket om i Uzbekistan är planteringar av buskar och träd på den torra botten av Aralsjön samt utveckling av förnybar energi – vind och sol. Landet har stora gasfyndigheter som förstås är centrala för energiförsörjningen.

Den energiske presidenten i Uzbekistan lanserar initiativ efter initiativ, inte minst på miljösidan. 2025 har utropats som året för miljöskydd och grön ekonomi.

Kopplingen vatten-bevattning-energi mat är tydlig i Centralasien. Hur kan man se till att man kan balansera de olika användningarna av vatten? På den högsta politiska nivån i Kirgizistan och Tadzjikistan är svaret entydigt: Vi bygger vattenreservoarer för att generera elektricitet och samtidigt ha vatten tillgängligt för bevattning i rätt tid. Mycket stora dammar håller på att byggas uppe i bergen: Kambarata i Kirgizistan och Rogun i Tadzjikistan.

Det är fler stormakter som uppvaktar länderna i Centralasien i hopp om ett djupare samarbete. Kina har utvecklat kontakterna och gjort stora investeringar i många år. USA under Trump har ännu ingen uttalad position. Ryssland har fortfarande ett starkt fotfäste även om det försvagats. För Ryssland är invandrad arbetskraft från Centralasien viktig och tillgång till den ryska arbetsmarknaden är också viktigt för de centralasiatiska länderna med höga födelsetal.

Det är en utmaning för EU att etablera ett gott samarbete med regionen, och med detta förstatoppmöte i Samarkand är tärningen kastad.