Syr Darya i Khudjand, Tajikistan. Foto: Bo Libert.
I februari-mars var jag på resande fot i Centralasien. Inte den bästa årstiden att resa i regionen. Minus 30 grader i den kazakiska huvudstaden Astana i mitten av februari, fortfarande snö i Tashkent. Alla känner till katastrofen i Aralsjön. En av de största sjöarna i världen tömdes under ett pardecennier då vattnet användes för att bevattna bomullsodlingar. Detta var och är en av de största vattenkatastroferna i historisk tid.
I den norra, kazakiska delen av Aralsjön har man byggt fördämningar och det som nu kallas Norra Aralsjön ger en rimlig livsmiljö. Fisken förökar sig och kan ge utkomst till fiskare. Men ingen talar om att rädda hela Aralsjön då den viktiga jordbruksnäringen är beroende av det vatten som finns tillgängligt.
Men nu är frågan om det vatten som skulle ha hamnat i Aralsjön räcker till. Det börjar bli ont om det vatten som tas från floderna Syr Darya och Amu Darya. Innan det ens kommer i närheten av sin egentliga destination.
Vad är det då som händer? Klimatförändringarna börjar bli tydliga samtidigt som befolkningen ökar markant. En tredje faktor är att Afghanistan börjat bygga kanaler som tar vatten från floden Amu Darya. Länderna nedströms är förstås oroliga för om vattnet ska räcka till. De senaste åren har också varit torra.
I brist på flodvatten har man börjat använda grundvatten i jordbruket. Än så länge borrar man utan någon kontroll och användningen är knappast uthållig på sikt.
Alla är medvetna om att vatten används alldeles för slösaktigt. Den infrastruktur med dammar och kanaler som byggdes under den sovjetiska perioden är gammal och bara hälften av vattnet kommer ens fram till fälten. Resten infiltreras eller rinner bort på annat sätt.
Länderna som ligger nedströms: Kazakstan och särskilt Uzbekistan lägger sen en tid ner stora resurser på att använda vatten mera produktivt. Uzbekistan har minskat bomullsodlingen samtidigt som textilindustrin tagit fart. Numera importerar man till och med råvara från USA! Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan har separata ministerier som fokuserar på vattenförsörjningen.
Det är viktigt att förbättra samarbetet mellan länderna som delar tillgängligt vatten. Länderna i Centralasien har under de senaste åren kommit varandra närmare politiskt men de nationella intressena skiljer sig åt. För Kirgizistan och Tadzjikistan uppströms är elproduktionen under vintern det viktiga medan länderna nedströms vill ha vatten för bevattning under den varma årstiden. Diskussioner pågår om hur man ska kunna lösa detta svåra dilemma men det finns inga enkla svar. Länder som Schweiz, Tyskland och USA, internationella utvecklingsbanker, EU och FN stödjer försöken att hitta lösningar.
För egen del har jag varit del av ett schweiziskt projekt där Uzbekistan och Tadzjikistan har kommit överens om att gemensamt mäta vattenmängder som ska fördelas enligt avtal mellan länderna så att man inte lurar varandra. Ett litet framsteg.
För en effektivare användning av både vatten och energi är prissättningen viktig. Priserna på el ökar så sakteliga men vatten är fortfarande alltför billigt. I dessa mer eller mindre autokratiska länder är det viktigt att eliten inte upprör folk alltför mycket. Det finns flera exempel på att kostnadsökningar lett till upplopp och till och med revolutioner. Flera gånger i Kirgizistan och för två år sen i Kazakstan. Så länge man får leva i lugn och ro utan alltför stora problem så tycks ”folket” tolerera den tydliga bristen på demokrati.
Krisen som knackar på dörren är allvarlig. Kan de reformer som behövs formuleras och genomföras? Utmaningarna är stora i ett osäkert geopolitiskt läge med flera stormakter som vill öka sitt inflytande: Kina, Ryssland, USA och EU.
Bo Libert
