Svenska Aralsjösällskapet

Schedule for the 2025 SDSS course as per 2025-02-06.

Conference Materials from the joint Swedish Aral Sea Society (SASS) — Karakalpak State University on-line conference on

Implementing Education for Sustainable Development in Higher Education

The Aral Sea Disaster
Dr. Vadim Sokolov
Vice-President of International Commission on Irrigation and Drainage,
Head of Agency for Project Implementation of the International Fund for Aral Sea Saving in Uzbekistan

Global Sustainability Challenges and ESD
Lars Rydén, prof. em.
Swedish Aral Sea Society, Uppsala University

Sustainable Development and Sustainability Science - Experiences and challenges
Björn Frostell, prof. em.
Swedish Aral Sea Society, KTH Stockholm

Understanding the Shift from Ameliorative to Transformative Change in Education —  The Case of Midlands State University, Zimbabwe 
Shepherd Urenje
Independent consultant Environment, Sustainability, and Health Education

The Whole Institution Approach
Frans Lenglet

Education for Sustainable Development: Example from KTU
Prof. Linas Kliučininkas
Kaunas University of Technology (KTU), Lithuania

Colgate University Environmental Studies Program and Sustainability Initiatives
Ian Helfant
Professor of Russian and Eurasian Studies & Environmental Studies

Information on the conference
Background, Aim and Objectives, Time and Venue, Organizers

Program

Tärningen är kastad i Samarkand
Bo Libert, april 2025

Flera stormakter uppvaktar länderna i Centralasien i hopp om ett djupare samarbete. Nu senast hölls ett högnivå-möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på plats.

I mitt tidigare arbete på FN har jag i möjligaste mån försökt undvika stora konferenser där målet är att lösa de globala frågorna. Mitt arbete och intresse var inriktat på mer lokala problem. Men i förra veckan deltog jag i en klimatkonferens i Samarkand som organiserades av den uzbekiska regeringen.

Alla fem presidenter från de centralasiatiska ”stan”-länderna deltog liksom EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, så det var minst sagt ett möte på högsta nivå.

Att presidenterna sitter vid samma podium för att diskutera klimatet är inte förvånande. Centralasien har drabbats hårt. Klimatförändringarna har lett till att människor tvingats flytta och bli vad vi kallar klimatflyktingar. Temperaturer på närmare 40 grader kan noteras redan i månadsskiftet mars-april och under sommaren är det inte ovanligt med 45-50 grader. Jordbruket är beroende av bevattning, och tillgången på vatten minskar.

Länderna står betydligt närmare varandra politiskt nu än tidigare. På 2010-talet hade Tadzjikistan och Uzbekistan svårt att föra en dialog, och bara för ett par år sedan var Kirgizistan och Tadzjikistan i krig med varandra.

Det var skönt att befinna sig i en miljö där de politiska ledarna vill samarbeta – som en kontrast till vad som händer i resten av världen. USA och Ryssland deltog inte i konferensen, och var väl inte heller välkomna. De ändrade geopolitiska förutsättningarna är tydliga.

Att man lyckats samla dessa potentater beror på ett EU-CA (Centralasien) toppmöte som ägde rum dagen innan konferensen. Vikten av klimatarbete är något som regionerna är överens om och EU har betydande projekt i regionen inriktade på klimatanpassning, främst i vattensektorn. Det är också viktigt för EU att få Turkmenistan att minska sina stora metanutsläpp.

Intresset från Europa går dock utöver vatten och miljö. EU är angeläget om att få tillgång till kritiska metaller, som volfram och mangan. Transportkorridorer från Centralasien till Europa som inte passerar Ryssland är också viktiga, liksom att se till att Afghanistan inte utvecklas till ett hot mot andra länder. Det finns förstås grundläggande politiska värderingar i EU som inte delas av de autokratiska regimerna i Centralasien, men dessa meningsskiljaktigheter kom inte upp till ytan i Samarkand.

Uzbekistan har gjort framsteg när det gäller det bevattnade jordbruket. Stora investeringar görs för att använda vattnet bättre. Det är knappast ett mål att fylla Aralsjön igen. Men länderna nedströms – Kazakstan och Uzbekistan - är mycket medvetna om det kritiska läget för deras bönder och matproduktionen i framtiden, med förväntade minskande vattenflöden. I de gamla och slitna sovjetiska kanalerna försvinner så mycket som hälften av vattnet innan det kommer fram till fälten. Uzbekistan säger sig nu spara 8 km3 vatten per år – drygt 10 % - jämfört med åren 2010-2020. Investeringar i bättre kanaler och effektivare bevattningssystem ger resultat men mycket återstår att göra.

Två andra ”gröna” policy-inriktningar som man talar mycket om i Uzbekistan är planteringar av buskar och träd på den torra botten av Aralsjön samt utveckling av förnybar energi – vind och sol. Landet har stora gasfyndigheter som förstås är centrala för energiförsörjningen.

Den energiske presidenten i Uzbekistan lanserar initiativ efter initiativ, inte minst på miljösidan. 2025 har utropats som året för miljöskydd och grön ekonomi.

Kopplingen vatten-bevattning-energi mat är tydlig i Centralasien. Hur kan man se till att man kan balansera de olika användningarna av vatten? På den högsta politiska nivån i Kirgizistan och Tadzjikistan är svaret entydigt: Vi bygger vattenreservoarer för att generera elektricitet och samtidigt ha vatten tillgängligt för bevattning i rätt tid. Mycket stora dammar håller på att byggas uppe i bergen: Kambarata i Kirgizistan och Rogun i Tadzjikistan.

Det är fler stormakter som uppvaktar länderna i Centralasien i hopp om ett djupare samarbete. Kina har utvecklat kontakterna och gjort stora investeringar i många år. USA under Trump har ännu ingen uttalad position. Ryssland har fortfarande ett starkt fotfäste även om det försvagats. För Ryssland är invandrad arbetskraft från Centralasien viktig och tillgång till den ryska arbetsmarknaden är också viktigt för de centralasiatiska länderna med höga födelsetal.

Det är en utmaning för EU att etablera ett gott samarbete med regionen, och med detta förstatoppmöte i Samarkand är tärningen kastad.

Ont om vatten!
Bo Libert, april 2024

Syr Darya i Khudjand, Tajikistan. Foto: Bo Libert.

I februari-mars var jag på resande fot i Centralasien. Inte den bästa årstiden att resa i regionen. Minus 30 grader i den kazakiska huvudstaden Astana i mitten av februari, fortfarande snö i Tashkent. Alla känner till katastrofen i Aralsjön. En av de största sjöarna i världen tömdes under ett pardecennier då vattnet användes för att bevattna bomullsodlingar. Detta var och är en av de största vattenkatastroferna i historisk tid.

I den norra, kazakiska delen av Aralsjön har man byggt fördämningar och det som nu kallas Norra Aralsjön ger en rimlig livsmiljö. Fisken förökar sig och kan ge utkomst till fiskare. Men ingen talar om att rädda hela Aralsjön då den viktiga jordbruksnäringen är beroende av det vatten som finns tillgängligt.

Men nu är frågan om det vatten som skulle ha hamnat i Aralsjön räcker till. Det börjar bli ont om det vatten som tas från floderna Syr Darya och Amu Darya. Innan det ens kommer i närheten av sin egentliga destination.

Vad är det då som händer? Klimatförändringarna börjar bli tydliga samtidigt som befolkningen ökar markant. En tredje faktor är att Afghanistan börjat bygga kanaler som tar vatten från floden Amu Darya. Länderna nedströms är förstås oroliga för om vattnet ska räcka till. De senaste åren har också varit torra.

I brist på flodvatten har man börjat använda grundvatten i jordbruket. Än så länge borrar man utan någon kontroll och användningen är knappast uthållig på sikt.

Alla är medvetna om att vatten används alldeles för slösaktigt. Den infrastruktur med dammar och kanaler som byggdes under den sovjetiska perioden är gammal och bara hälften av vattnet kommer ens fram till fälten. Resten infiltreras eller rinner bort på annat sätt.

Länderna som ligger nedströms: Kazakstan och särskilt Uzbekistan lägger sen en tid ner stora resurser på att använda vatten mera produktivt. Uzbekistan har minskat bomullsodlingen samtidigt som textilindustrin tagit fart. Numera importerar man till och med råvara från USA! Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan har separata ministerier som fokuserar på vattenförsörjningen.

Det är viktigt att förbättra samarbetet mellan länderna som delar tillgängligt vatten. Länderna i Centralasien har under de senaste åren kommit varandra närmare politiskt men de nationella intressena skiljer sig åt. För Kirgizistan och Tadzjikistan uppströms är elproduktionen under vintern det viktiga medan länderna nedströms vill ha vatten för bevattning under den varma årstiden. Diskussioner pågår om hur man ska kunna lösa detta svåra dilemma men det finns inga enkla svar. Länder som Schweiz, Tyskland och USA, internationella utvecklingsbanker, EU och FN stödjer försöken att hitta lösningar.

För egen del har jag varit del av ett schweiziskt projekt där Uzbekistan och Tadzjikistan har kommit överens om att gemensamt mäta vattenmängder som ska fördelas enligt avtal mellan länderna så att man inte lurar varandra. Ett litet framsteg.

För en effektivare användning av både vatten och energi är prissättningen viktig. Priserna på el ökar så sakteliga men vatten är fortfarande alltför billigt. I dessa mer eller mindre autokratiska länder är det viktigt att eliten inte upprör folk alltför mycket. Det finns flera exempel på att kostnadsökningar lett till upplopp och till och med revolutioner. Flera gånger i Kirgizistan och för två år sen i Kazakstan. Så länge man får leva i lugn och ro utan alltför stora problem så tycks ”folket” tolerera den tydliga bristen på demokrati.

Krisen som knackar på dörren är allvarlig. Kan de reformer som behövs formuleras och genomföras? Utmaningarna är stora i ett osäkert geopolitiskt läge med flera stormakter som vill öka sitt inflytande: Kina, Ryssland, USA och EU.